Siv med Foxen

Så trodde jag nog aldrig att jag skulle uttrycka mig. Den senaste tiden har varit lite konstig. Som jag skrivit tidigare, så träffade jag Kent utanför Konsum den 20 augusti. Vi hade ganska trevligt på kvällen. Nästa dag skulle han åka hem och komma tillbaks under helgen. När jag kom hem från jobbet på torsd.em hängde en påse kräftor på dörrhandtaget. Kort därefter dök givaren upp. Blev kvar till måndag morron. Kom igen på onsdag. Hjälp jag kan inte andas. Jag försökte förklara att det här var inte riktigt vad jag tänkt mig. Antingen förstod han inte eller så ville han helt enkelt inte lyssna. Jag var periodvis ganska irriterad, vilket säkert märktes ganska tydligt.
Lördag tog jag hand om Baloo, när Annica och Simon höll på med sin flytt. När dom kom för att hämta henne på kvällen satt vi i köket och pratade ( Kent i v-rummet) När S o A åkt frågade jag varför inte han också var med och pratade, han har ju träffat dem. Svaret jag fick - Jag kan väl inte bara klampa in som en idiot. Då tyckte jag faktiskt att han var otroligt barnslig, vilket jag sa. Det hela resulterade i att vi blev lite osams.
Söndag fm skjutsade jag hem honom. Han undrade när vi skulle ses. Jag sa att nu vill jag ta det lite lugnt ett tag och att vi får se.
Från det jag kom hem ringde det oavbrutet i mobilen. När jag svarade kunde jag knappt höra vad han sa, för han grinade hela tiden å så var han nog inte nykter heller. Efter den här korta tiden påstår han att han älskar mig. Om jag inte bryr mig, så kan han lika gärna ta livet av sig. Kul att ha det på sitt samvete, eftersom vi knappt känner varandra